Så sker alltså det som jag i tidigare inlägg förutspått: Nu ryker även kommunanställda lärares planeringstid, och därmed deras möjlighet att utföra ett bra jobb. I alla fall om 198 kommunala skolchefer får bestämma. Dessa sprider återigen myten om den onda förtroendetiden i en artikel i DN. De tar även upp friskolorna som bra exempel på hur man arbetar med 40-timmarsvecka istället för 45. 80 % av mina tidigare inlägg behandlar den dåliga situationen på friskolor där jag arbetat. Det allra sämsta med friskolorna är just det som dessa 198 skolchefer nu vill införa i den kommunala skolan!

Konsekvensen av deras förslag kommer endast leda till mer lektioner och mindre tid att planera dem. Jag jobbade lite mer än ett år på en friskola där man hade 50 % mer undervisning än standard, och samtidigt endast 40-timmarsvecka och därmed alltså sjukt mycket mindre planeringstid. Dessutom hade skolan dåliga lokaler, väldigt många elever i stort behov av extra stöd, och inte någon ordentlig plan för verksamheten.

Lärarna formulerade skrivelser där vi tydligt förklarade att situationen med nästintill obefintlig planeringstid var ohållbar och att kursplanerna inte tillåter den typ av tråkig följa-läroboken-pedagogik som var det enda som möjligtvis kunde hinnas med om man även minimerade antalet prov och inlämningar (vilket i sig ger otillräckligt med underlag för betygsättning). Vi nämnde också att de elever som hade stora behov av stöd (vilket de har lagstadgad rätt att få) inte skulle ha en chans att kunna få det p.g.a. vår arbetsbörda.

Till svar på dessa skrivelser fick man hån och fnysningar av ledningen som inte ville låtsas om att det fanns några problem med förhållandet mellan lektioner och planeringstid. Efter lite mer än ett år och efter förhandlingar då de vägrade göra några förbättringar i min tjänstefördelning (som t.o.m. var ännu sämre än de flesta andras) sa jag upp mig. Jag hade inget val. Jag ville göra ett bra jobb, och eleverna hade krav och förväntningar, men förutsättningarna omöjliggjorde att ens komma i närheten av vad man själv skulle anse vara en ok lärarinsats. Jag ville inte ha det så. Jag var konstant stressad, fick ont i huvudet, stressmage och insomni.

Innan jag gick sa jag till min chef: ”Visst man kan driva en skola så här, man kan också driva ett sjukhus där man utför svåra hjärtoperationer och ger läkaren en schweizisk armékniv i handen som enda redskap. Kanske finns det någon läkare på jorden som tycker att det skulle vara en rolig utmaning. De allra flesta skulle dock direkt ge arbetsgivaren fingret eftersom de inte kan utföra sitt jobb under sådana förutsättningar. På den här skolan utför vi svåra hjärtoperationer med schweiziska arméknivar varje dag, det vill inte jag gå med på längre!”

Är det så kommunala rektorer vill att situationen ska bli på alla skolor?

(Bra svar till skolcheferna av lärarna Christer Siljeström och Uno Wivast i DN, fler sådana behövs! Så lärare kom igen nu och stå upp för rimliga arbetsvillkor, och friskolelärare – hjälp till att sprida kunskap om hur arbetssituationen är där så vi slipper mytbildningen!)