Svenska ungdomar har allt lägre kunskaper i internationella undersökningar som exempelvis PISA-undersökningen. Men nu ska vi få nya läroplaner, ämnes- och kursplaner, ny betygsskala och nya kriterier.  Det låter väl bra. Nu kommer alla problem med sjunkande kunskapsnivåer lösas på ett litet kick. Eller?

Samtidigt får lärare på många håll i landet allt fler lektioner och ytterligare uppgifter att utföra och allt mindre tid att planera lektionerna samt följa upp och reflektera över varje elevs personliga och kunskapsmässiga utveckling. Det vill säga mindre tid till att skapa en kvalitativ individanpassad undervisning.

Finns planer uppifrån på att lösa detta? Nej, det är fortfarande upp till varje kommun eller friskoleägare att använda hur mycket eller lite resurser de vill, och regelverk kring maxantal lektioner och tid för övriga uppgifter finns ej sedan detta klantades bort i fackliga förhandningar för typ 20 år sedan.

Om lärare inte får några vettiga förutsättningar att kunna göra sitt jobb spelar det på de flesta skolor ingen roll hur många gånger vi byter läroplan. På skolor med studiemotiverade elever från stabil bakgrund kan situationen funka även om lärarna inte hinner skapa så bra undervisning. Eleverna lär sig ändå för de är motiverade. Få sociala problem gör dessutom att lärare trots allt har hyfsad tid till lektionsplanering och uppföljning då de inte behöver lägga lika mycket tid på föräldrasamtal, konfliktlösning och liknande.

Men i skolor i utsatta områden. Eller bara helt vanliga skolor med blandat så kallat elevunderlag. Hur mycket hinner eleverna egentligen lära sig där? Där det finns de vanliga problemen med ordning och reda, konflikter, bristande motivation och förkunskaper att ta itu med innan man kan fokusera på ämneskunskaperna. Om lärarna inte får tid till någonting.

Det handlar inte om läroplaner, pedagogik och metoder. Det handlar om att man som lärare i Sverige inte längre har en chans att ge varje elev den tid och uppmärksamhet som varje barn eller ungdom borde få. Hade den tiden funnits så hade vi ännu legat bra till i PISA, oavsett läroplan. Det är jag säker på.

Annonser

Jag läser i GP om uppropet av psykologer angående missförhållandena i skolan samt att frågan ska utredas av regeringen. Som lärare är detta naturligtvis inte något nytt utan psykologerna beskriver ju bara den vardag som väldigt många lärare lever i, och som jag försökt beskriva i flera av mina tidigare inlägg. Ju mer kännedom allmänheten får om dessa missförhållanden desto bättre! Trist bara att ingen lyssnat särskilt mycket på de lärare som på egen hand eller via facken försökt framföra detta budskap i åratal. Visst har psykologerna rätt i allt de skriver och deras kunskap är relevant i sammanhanget men det känns tyvärr som om medierna inte anser att lärares professionella syn på sitt eget verksamhetsområde har lika högt nyhetsvärde som om en annan yrkeskategori tycker till. Detta säger en hel del om den nedvärderande syn som finns på lärares profession, och som enligt mig bidrar till att man inte bryr sig om att ge lärare vettiga förutsättningar att kunna utföra sitt jobb, vilket ju leder till den situation som nu existerar.

GP skriver att man borde lagstifta om maxantal elever per grupp på dagis: ”Visserligen skulle det kunna ses som ett ingrepp i det kommunala självstyret, men det är en nödvändighet om vi inte skall svika barnen. Kommunerna skulle ju även fortsättningsvis vara fria att ha färre än max antal barn i en grupp om de ville.” Detta låter bra. Dock har ju borgerliga politiker varit starkt ovilliga att lagstifta om exempelvis maxantal elever per lärare inom skolan, där tre personal på 25 elever är ett drömscenario. Som lärare på friskolor (vilka ju främst borgarna ligger bakom) kan man istället undervisa i över 8 grupper à 30 elever. Hur mycket tid tror ni man har att se varje elev då? Men att lagstifta om dagis är helt klart ett steg i rätt riktning, förhoppningsvis sprider sig detta så att man undersöker dessa förhållanden även i skolan och genomför förändringar där också.

Så sker alltså det som jag i tidigare inlägg förutspått: Nu ryker även kommunanställda lärares planeringstid, och därmed deras möjlighet att utföra ett bra jobb. I alla fall om 198 kommunala skolchefer får bestämma. Dessa sprider återigen myten om den onda förtroendetiden i en artikel i DN. De tar även upp friskolorna som bra exempel på hur man arbetar med 40-timmarsvecka istället för 45. 80 % av mina tidigare inlägg behandlar den dåliga situationen på friskolor där jag arbetat. Det allra sämsta med friskolorna är just det som dessa 198 skolchefer nu vill införa i den kommunala skolan!

Konsekvensen av deras förslag kommer endast leda till mer lektioner och mindre tid att planera dem. Jag jobbade lite mer än ett år på en friskola där man hade 50 % mer undervisning än standard, och samtidigt endast 40-timmarsvecka och därmed alltså sjukt mycket mindre planeringstid. Dessutom hade skolan dåliga lokaler, väldigt många elever i stort behov av extra stöd, och inte någon ordentlig plan för verksamheten.

Lärarna formulerade skrivelser där vi tydligt förklarade att situationen med nästintill obefintlig planeringstid var ohållbar och att kursplanerna inte tillåter den typ av tråkig följa-läroboken-pedagogik som var det enda som möjligtvis kunde hinnas med om man även minimerade antalet prov och inlämningar (vilket i sig ger otillräckligt med underlag för betygsättning). Vi nämnde också att de elever som hade stora behov av stöd (vilket de har lagstadgad rätt att få) inte skulle ha en chans att kunna få det p.g.a. vår arbetsbörda.

Till svar på dessa skrivelser fick man hån och fnysningar av ledningen som inte ville låtsas om att det fanns några problem med förhållandet mellan lektioner och planeringstid. Efter lite mer än ett år och efter förhandlingar då de vägrade göra några förbättringar i min tjänstefördelning (som t.o.m. var ännu sämre än de flesta andras) sa jag upp mig. Jag hade inget val. Jag ville göra ett bra jobb, och eleverna hade krav och förväntningar, men förutsättningarna omöjliggjorde att ens komma i närheten av vad man själv skulle anse vara en ok lärarinsats. Jag ville inte ha det så. Jag var konstant stressad, fick ont i huvudet, stressmage och insomni.

Innan jag gick sa jag till min chef: ”Visst man kan driva en skola så här, man kan också driva ett sjukhus där man utför svåra hjärtoperationer och ger läkaren en schweizisk armékniv i handen som enda redskap. Kanske finns det någon läkare på jorden som tycker att det skulle vara en rolig utmaning. De allra flesta skulle dock direkt ge arbetsgivaren fingret eftersom de inte kan utföra sitt jobb under sådana förutsättningar. På den här skolan utför vi svåra hjärtoperationer med schweiziska arméknivar varje dag, det vill inte jag gå med på längre!”

Är det så kommunala rektorer vill att situationen ska bli på alla skolor?

(Bra svar till skolcheferna av lärarna Christer Siljeström och Uno Wivast i DN, fler sådana behövs! Så lärare kom igen nu och stå upp för rimliga arbetsvillkor, och friskolelärare – hjälp till att sprida kunskap om hur arbetssituationen är där så vi slipper mytbildningen!)

Bra artikel från lärarförbundet om att läraryrket är ett tydligt exempel på ett yrke som nedvärderas på grund av hög andel kvinnor. Visst är det så. Det är dags att sluta skylla på att det enbart handlar om offentlig eller privat verksamhet; en outbildad it-tekniker på kommunkontoret har oftast högre lön, liksom t.ex. hälsoskyddsinspektörer (med kortare utbildning än lärare), samt en hel del andra offentliga yrkeskategorier. Läkares löner har förvisso ökat, trots att andelen kvinnor ökat, men detta beror ju på att läkarfacket medvetet påverkat universiteten att inte ta in så många läkarstudenter och på så vis skapat en läkarbrist som trissat upp lönerna (se gärna tidigare inlägg om detta).

En allt större andel av Sveriges lärare arbetar numera i friskolor. Verkligheten där är uppenbarligen helt främmande för vissa lärare och rektorer som syns och hörs i bloggsfären och tidningar. Visst snackas det ibland om friskolornas stora vinstuttag av pengar som borde gå till eleverna. Men sällan om att vinstuttagen är möjliga på grund av att lärarna på friskolor jobbar under mycket sämre förhållanden! Facket har inte heller hängt med och fattat detta i tid, först nu börjar man kunna få vettiga svar och kunna prata med någon som är insatt i situationen med friskolorna.

När jag var nyfärdig lärare fick jag höra saker i stil med: ”Hon som har hand om friskolorna är inte här förrän på onsdag om två veckor”, när jag ringde facket för att be om råd. Och nu skriver rektorer och SKL debattinlägg där de målar upp förtroendetiden som någon slags orsak till diverse problem i skolan!?! Hallå!!! Kanske finns det på vissa gamla kommunala skolor en möjlighet att fuska och inte göra något på sina 10 planeringstimmar som man kan utföra hemma. Men enligt min erfarenhet och vad jag hört av lärarvänner och -bekanta på både fristående och kommunala skolor så är problemet det motsatta (vilket jag redan har skrivit i majoriteten av mina tidigare inlägg – jag vet!) nämligen att det inte finns tid nog att hinna göra allt som ingår i läraruppdraget eftersom man har för mycket lektionstid och för lite tid att planera, efterarbeta, och göra allt annat som ingår i jobbet.

På många kommunala skolor har man lyckats ha kvar något slags maxantal lektioner, typ 14-18h/v medan många friskolor ligger på över 20h (ibland trots att man har 40h-vecka), men även inom den kommunala skolan börjar timantalet krypa uppåt. Brist på kvalitetstid för för- och efterarbete är den största åtgärdbara orsaken (elevernas bakgrund etc. kan inte skolan göra något åt) till att ej förbättringar kan ske i skolan! Men på grund av alla märkliga tvärtom-myter som sprids (lagom tills nya avtal ska skrivas – ej så förvånande) måste vi lärare står upp för rätten till kvalitetstid för att kunna utföra ett bra jobb. Även de lärare på trygga kommunala skolor borde visa solidaritet – annars kommer ni snart få samma skitvillkor som vi friskolelärare, vänta bara!

Björklund vill ha fler lektorer i skolan, enligt DN. Jag har aldrig arbetat eller gått på någon skola där det funnits lektorer, men har inget emot förslaget. Tycker dock, som jag ofta gör när det handlar om Björklunds små idéer och infall, att detta kanske inte borde ha högsta prioritet när det finns så mycket annat att ta tag i när det gäller skolan. För övrigt hade, så vitt jag minns, de flesta av ens lärare på högskolan doktorerat, och många av dem var ju inte alltid de bästa att undervisa, eller ens intresserade av det. Men jag är övertygad om att en tjänst där du fortsätter att vara verksam som vanlig lärare på en gymnasieskola definitivt ökar kvaliteten, relevansen och tillförlitligheten i din eventuella fortsatta forskning. Till skillnad från de forskare som kommer allt längre ifrån det praktiska arbetet i den verksamhet de forskar om. En förbättring på det planet har vi ju alla nytta av!

Det står i GP och DN idag om vad som, enligt en rapport från SKL, ger bra resultat i skolan. Det mesta låter ju bra och självklart men är tyvärr inte verklighet på många skolor. Jag har själv arbetat på friskolor där det funnit stora brister, bland annat i hur man bemöter sin personal, och tar vara på allas unika kompetens. Men också när det till exempel gäller att fånga upp elever i tid. Läs mer om detta och annat i mina inlägg: Att upptäcka behov av särskilt stöd och sätta in rätt åtgärder i tid, Individuella programmet – vår tids OBS-klass och Pedagogiska arbetssätt versus resurser.

Hittade följande två formuleringar i en jobbannons nyss:
”I (…)skolan får varje elev något unikt – en personligt utformad utbildning, som utgår från elevens individuella mål och förutsättningar.”
Det låter ju rimligt och bra, och så som skolan förväntas fungera idag. Man blir dock lite fundersam när man ett par stycken senare läser:
”Gemensamt utbildningskoncept med läromedel, instruktioner och färdigt material som frigör tid för att arbeta mer med eleverna.”

Det verkar logiskt att man får lite mer tid till samtal etc. med eleverna om man behöver mindre tid till planering pga färdigt material, men hur i hela friden kan man då påstå att man utgår från varje elevs individuella förutsättningar! Om materialet redan är packat och klart är det ju knappast möjligt med individanpassning!

Jag hör tydliga varningsklockor ringa så fort jag hör fraser i stil med ”vårt koncept frigör tid till eleverna”, om det inte handlar om administrativa uppgifter som tagits bort. Handlar det, som i detta fall, om borttagen planeringstid resulterar det med all säkerhet i mindre individualiserad undervisning och därmed sämre resultat. Det innebär också med all säkerhet fler elevgrupper för läraren att undervisa i, vilket enligt all min erfarenhet ytterligare bidrar till att man inte hinner med att se varje elev.

Sök inte jobb på en sådan skola!

DN skriver att betyg inte säger allt – och inte heller bör göra det. Fler alternativa antagningsmetoder likt högskoleprovet och särskilda antagningsprov förespråkas. Instämmer. Jag tycker också att det vore idiotiskt om de nationella proven skulle fungera som något slags examensprov, vars resultat är det enda som avgör.

När det gäller att förhindra felaktiga betyg håller jag med om att löpande diskussioner inom och mellan skolor är bra, samt att skolverket tar fram bra riktlinjer och exempel (nationella prov i alla ämnen t.ex.). Jag tror också att det är viktigt att blivande lärare tränar på att sätta betyg under utbildningen, man skulle t.ex. kunna bedöma gamla nationella prov, betygsätta, formulera motiveringar, och sedan jämföra med skolverkets referensmaterial. Detta gjorde jag när jag väl började jobba och betygen skulle sättas.

Men under sitt första lärarår är man vid denna tidpunkt ofta mitt uppe i en rätt stressig situation. Att ha praktisk erfarenhet av betygsättning (även om den har varit i övningsform) sedan innan skulle nog underlätta för många. Vet ej om sådana övningar förekommer på utbildningen idag. På min tid 1998-2003 förekom inte en enda sådan övning.

Jag tror dock att de flesta lärare snabbt kommer in i hur man ska tolka kursplaner och betygskriterier, och tar hjälp av Skolverkets material och erfarnare kollegor. Det gjorde jag. Får man sedan tillräckligt med tid att kunna planera och genomföra olika typer av övningar under terminens gång och utvärdera dem i lugn och ro leder det också till att man har bättre möjligheter att sätta ett rättvist betyg. Här finns dock stora brister (tid!!!) – som inte lärarna råder över.


En annan sak som diskuterats på sistone är möjligheten att överklaga betygen. Jag anser att anledningen till att elever oftare önskar detta idag är en generationsfråga, inte att betygen skulle vara mer orättvisa eller överraskande för eleven idag. Under min gymnasietid 1994-1997 fick man oftast inte någon feed back under kursens gång (i form av IUP eller liknande) vilket är regel idag. Betygssamtal med tydlig motivering varför betyget satts förekom också sällan, vilket är obligatoriskt idag. Ändå tänkte man i min generation inte tanken att man skulle, ringa, maila eller gå och prata med läraren för att överklaga betyget. Inte de flesta i alla fall.

Att dagens unga gärna vill överklaga ett betyg beror snarare på att de är vana vid att förhandla hela tiden – om allt! Ett nej är inte alltid ett nej hos deras föräldrageneration. (Detta stämmer självklart inte in på alla men vet att jag läst om detta i flera sammanhang.) Så återigen – det är viktigt att dra rätt slutsatser, hitta rätt bakomliggande orsak för att kunna sätta in rätt åtgärd. Om någon sådan behövs. Kanske är det andra problem som måste åtgärdas.

Tidigare inlägg

Kalender

februari 2019
M T O T F L S
« Jan    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728  
Annonser