För första gången på länge säger Björklund något vettigt i och med sin kritik mot individuella programmet i en artikel i Expressen. Om de olika alternativ som föreslås istället blir mer lyckade återstår att se. Men jag håller helt med om att den saliga blandning av elever med helt olika behov som finns i många IV-klasser idag inte leder till lyckade resultat.
Man borde också ställa högre krav på och utvärdera de skolor som åtar sig att ha denna typ av verksamhet. Jag undervisade i en IV-klass förra året på en friskola som hade detta program för första gången. Skolan hade inte gjort någon research om hur det individuella programmet brukar fungera på andra skolor, det fanns ingen plan för verksamheten, nästan inga gemensamma möten för de lärare som skulle undervisa klassen, samt ingen extra tid avsatt för att utreda vilka särskilda behov de olika individerna i klassen hade. Vissa av eleverna visste inte ens själva om det var på grund av IG i svenska, matte eller engelska som de hamnat på det programmet. Dessa uppgifter lyckades en specialpedagog, som var lite halvt ansvarig för klassen (mot sin vilja), få tag på när två tredjedelar av året hade gått. De som redan hade G eller VG i t.ex. engelska (men IG i ett annat kärnämne) läste i samma grupp som de som hade IG (pga att de låg på allt från en årskurs 4- till en årskurs 8-nivå). Ni kan ju tänka er hur det var att bedriva undervisning i den klassen.
Tydligen genererade dessa elever mer pengar till skolan, efter som nästan alla av dem kom ifrån “sämre” stadsdelar där skolpengen var högre. Med tanke på den skolans rent skandalöst dåliga hantering av IV-programmet är resultat som att elever hoppar av inte ett dugg förvånande. Jag hoppas dock att denna friskola i detta fall, liksom när det gäller andra saker som sjukt hög arbetsbelastning med 50 % fler undervisningsgupper etc. är ett skräckexempel. Men att klumpa ihop elever med vitt skilda behov torde ju leda till mindre lyckade resultat på de flesta skolor.
3 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
27 oktober 2009 den 6:04
Lilla O
Det här är säkert verklighet i små kommuner där alla klumpas ihop. Vi får någonstans mellan 60 och 70 elever till IV varje år och lägger mycket tid de första veckorna för att placera eleverna rätt. Vissa, de som har väldigt få poäng, går i små, personaltäta grupper där mycket handlar om att lära sig att gå i skolan igen efter att ha skolkat mycket. Andra har praktik viss tid av vecka och så finns det de elever som bara missat något ämne, men som har en ganska god studievana och kommer att gå ett nationellt program nästa år. Andra kommer troligtvis aldrig att gå ett nationellt program och får då hjälp att hitta en annan väg.
Är IV en optimal lösing? Definitivt inte, men det “nya” förslag Björklund presenterat är knappast nytt, utan snarare en beskrivning av hur vi redan arbetar. Däremot kommer vi att behöva erbjuda studier i fler ämnen för fler elever när behörighetskraven höjs. Det är i sig rätt att kraven höjs, men satsningar på eleverna tidigare krävs för att det nya individuella alternativet inte ska bli ännu större än det nuvarande IV.
28 oktober 2009 den 20:03
pedagogikpolitik
Tack för din kommentar! Den skolan jag berättade om kan inte skylla på att det är en liten kommun där bara ett IV-program finns. Det handlar istället om en friskola som på alla möjliga sätt vill få in så mycket pengar som möjligt, och som (utan förberedelser) då och då utför små testprojekt som att starta IV etc. Inte så kul för eleverna att var försökskaniner dock! Jag sa upp mig från den skolan på grund av ledningens syn på sin personal och eleverna.
Det känns kul att höra att IV fungerar bra på din skola! Som jag berättade i mitt inlägg avsattes på min skola ingen tid till att utreda eleverna. Jag undervisade två timmar i veckan i IV-klassen, som var en utav de NIO! undervisningsgrupper jag hade. Jag tog över klassen en bit in på terminen, men den överlämnande läraren lämnade ingen info om att några särskilda utredningar gjorts. Med tanke på att vi också hade 40-timmarsvecka fanns det inte en chans att hinna mer än att i bästa fall planera sina lektioner på den skolan. De flesta eleverna där behövde dock mycket mer stöd och hjälp.
07 december 2009 den 1:18
Hur man bör och inte bör driva en skola « Pedagogikpolitik – en underbetald utbildares undringar
[...] annat i mina inlägg: Att upptäcka behov av särskilt stöd och sätta in rätt åtgärder i tid, Individuella programmet – vår tids OBS-klass och Pedagogiska arbetssätt versus resurser. [...]