Idén om fler standardiserade utvärderingar tidigt, för att identifiera elever i behov av särskilt stöd, låter bra. Det är dock viktigt att det tillsätts resurser för hanteringen av dessa prov, och påföljande stödåtgärder. Läroplanen garanterar redan nu stöd för elever med särskilda behov. Det finns dock skolor som inte möjliggör för lärarna att ge eleverna det stöd de har behov av och laglig rätt att få. På vissa skolor är specialpedagoger ansvariga för stödundervisningen medan detta på andra skolor sköts av vanliga lärare, med eller utan tid avsatt för ändamålet. Ibland finns specialpedagoger på skolan som dock av organisatoriska skäl inte får nyttjas av alla elever i behov.

Första året som lärare var jag på högstadiet på en ”bra” friskola. Där hade man ett ”väl utvecklat arbetslagarbete” och arbetslagen kunde fördela vissa resurser själva. På denna skola hade man ett högre lektionsantal (20 h) än de 17,5 timmar som är standard på högstadiet. Man skulle dessutom medverka i olika utvecklingsgrupper, och mycket av välbehövd planeringstid gick åt till möten i dessa grupper där få vettiga beslut fattades. Jag hade flest undervisningsgrupper och flest betyg att sätta, jämfört med de andra lärarna på skolan. Jag hade dessutom ingen mentor.

När jag efter några stressiga uppstartveckor lärt känna eleverna någorlunda, och ringat in vissa med behov av särskilt stöd (överlämning om detta från tidigare år fanns ej), fanns det särskilt en elev med mycket stort behov av stöd. Eleven, som gick i åttan, låg på en extremt låg kunskapsnivå. När jag, som ärligt talat inte hade en aning om hur den här eleven skulle lyckas bli godkänd ens till slutet av nian, ville ta hjälp av specialpedagogen, fick jag höra att mitt arbetslag avsagt sig hjälp därifrån och att man själv tar hand om sin specialundervisning. Så där stod jag helt ny och utan erfarenhet av en sådan här situation (eller någon situation) och utan ”rätt” att få hjälp av den specialpedagog som fanns på skolan. Istället skulle jag själv sitta med eleven i 40 minuter per vecka. Jag gjorde så gott jag kunde på den tid vi fick. Eleven var dock ofta frånvarande, och mycket tid gick till att försöka ringa in var eleven egentligen låg. Detta fick jag lite hjälp med från ett diagnosmaterial som specialpedagogen, som jag åtminstone fick lov att rådfråga några minuter, efter några veckor kom på fanns liggande i någon vrå.

När så betygsvarningarna skulle ut fick eleven självfallet en varning eftersom jag, trots att jag ännu inte hunnit utreda elevens hela problematik, hade fått en tillräcklig uppfattning om att nivån var långt under målen för godkänd. Dagen efter betygsvarningen skickats kom elevens föräldrar inrusandes i arbetslagsrummet och var jätteupprörda för att de inte fått några varningar om detta innan. (Vilket ju inte var mitt fel som inte jobbat där förut, och precis hunnit så långt att jag lyckats skapa mig en någorlunda bild av alla de elever jag hade). De ville veta exakt var eleven låg, exakt vad eleven skulle få för hjälp (dvs. vad jag skulle göra för att eleven skulle bli godkänd). Egentligen är ju detta rimliga krav: att få reda på en ungefärlig ”nivå”, var de främsta bristerna eller kunskapsluckorna ligger och vad man bör göra. Jag hade dock aldrig hade arbetat som lärare tidigare och just lärt känna eleven, och hade därför gärna velat koppla in specialpedagogen för hjälp med utredning och åtgärder, men det fick jag ju ej pga. vad mina kollegor i arbetslaget hade bestämt vid resursfördelningen året innan. Jag försökte så gott jag kunde ge föräldrarna en ungefärlig bedömning av nivån, visade diagnosmaterialet jag använt i testerna osv men hela situationen blev ganska obehaglig och föräldrarna fick mig att känna som om det var mitt fel att eleven låg så långt under målen för godkänt. De tänkte inte på att detta borde ha upptäckts långt tidigare, att åtgärder borde satts in tidigare, och att jag bara var budbäraren.

Idag med mer erfarenhet och säkerhet (än efter endast ett par månader i yrket) hade jag antagligen inte känt samma obehag, och hade säkert också framstått som säkrare inför föräldrarna. Men varje termin finns det säkert en massa elever och lärare som är i den situationen: Att en elev länge har haft stora svårigheter men inga åtgärder har satts in tidigare, samt att den nya läraren som ska sätta betyg inte gör något fel, men på grund av bristande erfarenhet (eller för att det faktiskt är för sent) inte genast kan leverera en superlösning på problemet. (Och därför får ta skiten). Och detta kan alltså ske trots att det finns erfarna specialpedagoger på skolan. Om det istället fanns tydliga rutiner på alla skolor hur man utvärderar elevernas kunskaper tidigt och sedan sätter in åtgärder, skulle sådana situationer troligtvis kunna undvikas. På många skolor jobbar man säkert redan så, men uppenbarligen inte överallt. Så här håller jag nog med skolministern att tydligare riktlinjer och utvärderingar bör finnas.