I tidigare inlägg har jag ofta pratat om vikten av mer resurser, det vill säga mer pengar, till skolan. Finns det mer pengar så kan man anställa fler lärare och därmed får ju alla lärare mer tid för varje elev (om man inte fördelar arbetsbördan på ett alltför tokigt sätt) och elevernas sociala och kunskapsmässiga utveckling torde öka. Många politiker, friskoleägare och andra som är de som har möjlighet att dela ut mer resurser vill gärna låtsas som att det är lärarnas arbetssätt som måste förbättras och att det inte alls behövs mer pengar. Jag håller, som sagt, verkligen inte med dem. Därmed inte sagt att lärarens pedagogik, kunnande och förhållningssätt inte spelar någon som helst roll.

Jag har också gått i skolan och har självklart själv haft både bra och mindre bra lärare. Jag har haft kollegor som, enligt eleverna (jag har tyvärr inte haft tid och möjlighet till någon nämnvärd auskultering) är bättre eller sämre, eller mer eller mindre omtyckta. Jag har i min egen lärarroll känt att vissa lektioner gått fantastiskt medan andra gått sämre, liksom att relationerna till eleverna och grupperna varierat beroende på olika faktorer. De gånger jag har fått negativ kritik har jag dock ofta själv under tiden känt att: ”oj detta fungerade ju inte så bra”, till exempel när jag kanske har inlett ett nytt arbetsområde på ett lite ogenomtänkt sätt och inte riktigt fått alla med mig, eller (framför allt) inte hunnit förbereda mig tillräckligt. Nu när jag tänker efter så är det nog faktiskt det sistnämnda som gäller i de allra flesta mindre lyckade situationer. Har man gott om tid på sig att förbereda sig, tänka igenom sitt upplägg utifrån pedagogiska och andra aspekter och anpassa efter just den grupp man har så blir det oftast bra.

Ett år jobbade jag faktiskt på en skola där man (i alla fall oftast) hade tillräckligt med tid till förberedelse, samt få andra sociala problem att ta itu med, och där fick jag i princip genomgående positiva resultat från utvärderingarna. Så egentligen säger jag väl igen att det till stor del handlar om resurser i alla fall för att kunna omsätta pedagogiken på bästa sätt. Sedan finns det självklart gånger man klantar sig ändå, och det finns vissa lärare som kanske hellre borde syssla med något annat, vilket gäller för läkare eller vilket yrke som helst. Jag får väl kanske inte heller glömma att jag just avslutat mina hundår. De pedagogiska besluten går väl antagligen fortare att fatta med mer rutin och erfarenhet. På min senaste arbetsplats, där ständig tidsbrist råder, verkar dock nästan alla kollegor, även de med många års erfarenhet, känna samma ständiga stress och otillräcklighet – ingen bra förutsättning för varken pedagogiska eller andra beslut.